Hittills i år har 125 000 människor korsat Medelhavet för att ta sig till Europa. 7 procent av dem flyr slakten i Syrien, men den överväldigande majoriteten är afrikaner i jakt på ett bättre liv i Europa. Många av dem hamnar i Libyen, där de enligt hjälporganisationer utsätts för slavarbete och systematisk tortyr. 

För de som lyckas ta sig ombord på båtarna väntar en livsfarlig färd (2 400 människor har redan dött i år) och tusentals plockas upp ur havet av hjälporganisationer och myndigheter som patrullerar Libyens kust.

Italienska myndigheter har genom att samarbeta med den svaga regimen i Libyen lyckats halvera migrationen. Några av dem som nu får betalt för att stoppa flyktingarna är libyska miliser som tidigare tjänade grova pengar på människosmuggling. 

Frilansfotografen Narciso Contreras har träffat åtta män som räddats av organisationen SOS Méditerranée utanför Libyens kust. För att börja ett nytt liv måste man bryta med det gamla. De här männen har lämnat allt bakom sig, utom en sak: kläderna de reste i.

ASAMOA SHIA. Ghana, 25 år.

”Jag hade bara de här kläderna. De fick mig att känna mig lite snabb, ifall jag skulle stöta på fel sorts människor. Libyen är ett land fullt av fällor, striderna, det finns ingen regering, ingen betalar ut löner. På grund av detta utnyttjar alla där svarta afrikaner och folk från Bangladesh. De vill tjäna pengar på oss. De kidnappar oss och kräver våra familjer på pengar”.

BABA LEMAM. Ghana, 18 år.

”Jag förlorade min bror under strider i Tripoli. Han dog. Efter det försökte jag ta mig till Europa. Alla vill dit för att det är så farligt i Libyen”.

KUABI AEXI. Ghana, 22 år.

Betalade 12 000 kronor till den libyska maffian för att smugglas till Italien.

”Min äldre bror gav mig pengar för att åka till Libyen. Men Libyen är inte ett bra land. Ingen får betalt. Min kompis skulle åka till Italien och bad mig följa med. Jag jobbade i två år i Libyen som städare men fick aldrig några pengar”.

MAMADOU ALEOU. Guinea, 21 år.

”Jag bodde i ett läger för svarta människor i Sabratah. För fyra månader sedan började folk skjuta utanför vårt hus när vi åt middag. Min mamma dödades. Jag hoppas jag kan få hjälp någonstans i Europa. Jag måste göra något för att hjälpa min familj i Guinea.”

MICHAEL MOSS KALTUN. Sierra Leone, 18 år.

Sköts när han försökte fly från att gripas i Libyen.

”Jag korsade öknen från Niger till Libyen. Det var en väldigt svår resa. Många kommer till Niger för att dö. Öknen är mycket farlig på grund av hettan. Vi åkte i bilar som enbart stannade när någon dog. När någon dog tvingade smugglarna oss att gå ut och gräva en grav mitt i öknen. Sedan fortsatte vi. Jag såg sex personer dö i vår bil.”

MOHAMMED ABDULLAH KEMARA. Guinea, 19 år.

”De satte oss i ett läger och gömde oss där i 4,5 månader. De hotade med att skjuta oss om vi försökte fly. En dag kom en buss som de  föste in 150 människor i. De behandlade oss som varor. De tog oss till en strand där vi fick gå på en båt”.

SAMUEL LARTEY. Ghana, 40 år.

Flyttade till Libyen och jobbade ihop pengar, men rånades på vägen tillbaka från Ghana. Försökte då ta sig till Italien, via Libyen.

”Libyen har ingen regering längre. Alla jagar en med ett vapen och säger att de tillhör militären. Ingen får betalt för sitt arbete. Om någon klagade sköt de med sina vapen i marken framför dig”.

SHO HIDOL. Bangladesh, 25 år.

”Min pappa dog och jag blev tvungen att försörja alla hemma. Men inkomsten i Bangladesh är inte tillräcklig. Så, jag bestämde mig för att åka till Libyen men där fick jag inget betalt.”

THIERNO MAMADOU. Guinea, 17 år.

”Jag var i ett läger i Sabratah med många andra afrikaner. Vi var väl 150 personer där. Vi bodde på gården utanför ett hus. De slog alla. De kom på dagen och hämtade oss för att utföra arbeten och lämnade oss i lägret på kvällen.”